Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Sara Zacharias är alltså Ted Gärdestads dotter. Redan där ryser jag. Och det blir inte mindre dramatiskt när jag hör låten Mot solen. Hennes första singel! Men det lär inte bli den sista. Fantastiskt bra. 25 september släpps plattan med outgivna Tedlåtar. Sjungna av hans dotter Sara. Wow!

I somras satt vi med gitarren i fantastiska Hamburgsund, i en fiskebod, med kalla öl och en solnedgång att dö för. Och allt vi kunde få ur oss var låtar av Dylan, Niel Young, Springsteen och gammel bluegrass. Igen slog det mig hur det svenska kulturarvet har krossats av den amerikanska tsunamin. Igen fick jag skämmas för att jag är nybörjare på svensk musik. Igen slog det mig varför jag gör den här bloggen. Men, men. Jag är i alla fall kär och nyfiken. Nästa sommar ska jag kunna minst 20 låtar. Utantill! Och givetvis ska jag öppna med Taubes heliga graal – Fritiof och Carmecita.

Dunderklumpen

Dunderklumpen

Till att börja med vill jag redan tipsa dig om att det verkliga öset börjar efter 4 minuter. Bara så att du vet. Sen är det faktiskt så, att Dunderklumpen är en lite större, vassare och mer kreativ produktion än vad du tror. Hur då? Jo, för det första är det Sveriges första animerade långfilm. Den gick ut på biograferna 1974 och då hade svensken inte sett något liknande. För det andra är musiken gjord av Toots  Thielemans. Och det är inte vem som helst. Denne Belgiske jazzmusiker har bl.a. spelat ihop med Miles Davis, Charlie Parker, Quincy Jones, Putte Wickman, Ella Fitzgerald och Monica Zetterlund. Och som inte det vore nog, passade han även på att jobba lite tillsammans med Billy Joel och Paul Simon.  Och för det tredje samlade filmen ihop Sveriges bästa skådisar för att lägga röster. Givetvis Beppe Wolgers, men också namn som Gösta Ekman, Sif Ruud, Birgitta Andersson, Hans Alfredsson och Bert-Åke Varg. Toots Thieleman snodde även åt sig rösten som Pellegnillot. Nej, det är bara att lyfta på hatten åt gänget bakom denna odödliga produktion: Per Åhlin regissör och Beppe Wolgers manus. Och den där Beppe måste jag kolla upp mer alltså. Han är så mycket mer än ett flum i en obäddad säng. Det är då helt klart. Sen blir man lite sugen på att dra till Jämtland i sommar också.

Gustaf Fröding

Gustaf Fröding

Så kom det sig att Gustaf Fröding lockade hem det utmärkta rockbandet Mando Diao till Sverige igen. Och herregud vilken tur att han lyckades med detta då resultatet blev ett litet underverk. Det som slår mig är att soundet både är rått och skört på samma gång. Som en det vackra i en gammal förfallen ruin. Eller som Gustaf själv kanske. För denne värmlänning, född 1860, hade i princip allt. Han var vacker, rik (ett tag) och intelligent. Ett geni med vackra ögon och sinnesnärvaro. Och helvete vad han kunde skriva! Dock gjorde han vad han kunde för att förstöra sitt liv. Han rev ner allt han byggde upp, om och om igen. Det var prostituerade, alkohol och mentalsjukhus för hela slanten. Men där emellan fick han ihop otaliga dikter, böcker och artiklar och med en verkshöjd som räckte hela vägen till månen och tillbaka. Känner väl någonstans att detta är den eviga frågan för alla konstnärer på den här nivån: Hade resultatet blivit så bra om han hade mått bra? Tveksamt. Mycket tveksamt. För det finns en alldeles speciell typ av själslig närvaro och känslighet, som bara kommer fram genom lidande. Och detta lidande har Mando Diao fångat. Något vi skall vara jäkligt glada för.


Till en början hörde jag bara I fought the law med The Clash när jag hörde den här låten. Sen gick nån gammal Madnesslinga igång. Inte för att det spelade någon större roll. Bra skit alltihop. Precis som Florence Valentin. Bra skit. En kul detalj är att bandnamnet kommer från en av Johnny Bodes pseudonymer. Och herr Bode är ett livsöde som är värt ett helt eget blogginlägg. Eller en helt egen blogg för den delen. Men inte nu. Nu handlar det om Florence Valentin. Inte så mycket att säga dock. Florence Valentin är det perfekta rockbandet. Snygga och musikaliska jävlar med helt rätt attityd och känsla. Alla rätt liksom. Låten är från 2007 och känns minst lika fräsch idag.

Ja det är väl ingen som har lyckats att undgå de där två brudarna från Norrköping. Jag har i alla fall snappat upp deras 60-talsdoftande musik och jag gillar verkligen vad jag hör. Det märks att de vet vad de håller på med. Att de är äkta. Antagligen spelar det in att de började som gatumusiker och att de har fått kämpa på gator och torg. Något som ger både skit under naglarna och rätt attityd. Märker givetvis av att Niclas Frisk är producent också. Han kan sitt 60-tal om man säger så. Resultatet är i alla fall fyra riktigt bra plattor (eller ja, tre och ett halvt album typ). Gillar dem allihop. Den här låten kommer ifrån kaxiga Vi slutar när vi är klara. Klicka också gärna igång Fula gubben Hitler från senaste plattan Vi kan göra det hur du vill. Älskar öset: Little Marbles – Fula gubben Hitler

 

Det här med videos har verkligen blivit riktigt kul. En ny dimension på musik och skapande. Tack Apple! Den här videon har min dotter Vera filmat. Pappa gör allt för att skämma ut henne, men hon är stark och låter kameran gå. Sen kör jag in materialet i datorn, lägger till lite brus och skit och vips! En video! Videon är inspelad på Äskhults by i somras. En av de där fem fina dagarna du vet. De andra fyra tillbringade vi i en kall källarstudio (BRA DÄR!!!). Äskhults by är en bevarad by från tiden innan skiftesreformen i Sverige. Alltså från tiden när vi hade små byar i Sverige. Efter reformen, löste vi upp byarna och spred ut bönderna med en samlad åkerareal utanför dörren. Miljön i Äskhult är fantastisk. Åk dit får du se själv. Hur som helst. När drömmarna tar slut är ifrån albumet Amerikat. Amerikat är ett temaalbum om den unge Gustaf Johansson som drar till Amerikat 1861. Ett album med 20 låtar och 20 kapitel, men där allt material handlar om en sak: drömmar. Amerikat ledde in mig i folkmusikens förlovade land. Det tog ett tag. Jag hade lite dåligt självförtroende i början, men tack vare en bunt fantastiska musiker så gick det bra. Så tack Niklas Ottosson, Elisabeth Eriksson, Rasmus Blanck och Marcus Löfdahl. Tack för folkmusiken! Tack för att det blev två fantastiska USA-turnéer!  Tack för en bra låt! Och tack Vera för att du filmade så bra.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.