Jag säger en gång för alla – Legalisera Lundell! Passa på nu, för snart är det för sent. Gubben är 62 och med tanke på allt han dragit i sig genom åren borde han ha en ganska skruttig förutsättning att bli riktigt gammal. Men framför allt: Lundell förtjänar lite jävla respekt! Killen har släppt 26 studioalbum! 5 livealbum! 11 samlingsalbum! 16 böcker! 4 lyrikverk! 2 Filmmanus! Krydda upp den här grunden med 1000 turnéer, några hundra tavlor, 2 fruar, 2 sambos, 4 ungar och du har Ulf Lundell. Sveriges mest produktive artist genom alla tider. Herregud vilken jävla motor han måste ha karln! Och det är klart. Med den typen typen av industriell output så kan inte allt bli bra. Det floppar lite här och var när man kollar av hans katalog. Men det gör även när jag lyssnar igenom Niel Young, Fleetwood Mac och REM. Faktum är att det är omöjligt att skriva 1000 perfekta låtar. Om man inte gör det som en robot (läs Max Martin). Det mest är dock bra. Och det översta skiktet är ta mig fan hysteriskt bra. Så varför har då kultureliten valt att sänka denna stolthet? Varför är det så farligt att gilla Ulf Lundell idag? För jag minns 90-talet. Då var det han som var dagens Håkan Hellström. Han fyllde vilken arena som helst, alla kunde hans texter och han kunde t.o.m vara knack på scen utan att man dömde ut honom. Då skrev journalisterna upp honom som en modern Evert Taube eller CM Bellman. Idag hör jag mest att han är en patetisk loser som spelar för frånskiljda män i jeansväst och dåligt ölsinne. Varför? Nej, det här håller inte. Ulf Lundell förtjänar respekt för all framtid. Han får gärna leva på gamla meriter. Jag bryr mig inte. Därför ger jag dig nu chansen att legalisera Lundell. Två dina händer, glöm allt du sagt och ta till dig denna superba artist. Se det som ett erbjudande. För annars kommer du att ångra dig när han dör. Då kommer du att skamset köpa några best of album och ljuga ihop en historia om att ”jag växte upp med Uffe som barn”. Nej, ta emot honom redan idag. Du har 26 album att gå igenom. Du hittar säkert något för dig. Annars är det dig som det är fel på.
Vackert skrivet! Jag tycker mycket om hans allra senaste cd “Unplugged. solo”
Men det finns enormt mycket guld att vaska fram i hans låtkatalog.
Hmm har inte gett Unplugged tillräckligt med tid. Återkommer där. Tack för tipset. Och tack för inlägget.
Absolut är Lundell en verkligt stor stjärna:) Jag har alltid gillat honom och hans texter både i böcker i musiken. Han skriver om det verkliga livet om allt som tillhör att leva.. han skriver om sitt liv om andras om glädje, sorg, smärta, orättvisor, skam mm mm .. Det där många inte vågar säja utan har inom sig. nej, Ulf Lundell är verkligen en kille som vi ska vara stolta för att vi har i Sverige för allt han gjort och gör
Du skriver allt som jag tänker och tycker.. Bra 
Tack!
Under sommarturnén 2005 valde Ulf Lundell att framföra den så sällan spelade sången “Vänd dej inte om”, från samlings cd:n Slutna rum 75-95, under konserterna. Sången, vars titel anspelar på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, bröt av mot det annars så publiktillvända låtmaterialet och gav en märklig nerv åt konserten. När jag hörde Ulf Lundell sjunga texten ifrån scenen så var det som att färdas tjugo år tillbaks i tiden och jag upptäckte hur sången expanderat innehållsmässigt sedan den skrevs i mitten av 80-talet och fått ett såväl dokumentärt som ett närmast profetiskt drag över sig. Det är en sång som beskriver det själsliga tillståndet efter skilsmässan mellan sångaren och hans första hustru; de avklingande känslorna som inte helt vill försvinna men som heller inte betyder så mycket längre. Trots att en tredje person finns närvarande i dialogen får man ingen känsla av triangeldrama. Lundell uttrycker snarare en resignerad smärta och en känsla av desillusion och tomhet och att ingenting egentligen betyder så mycket längre. Beskrivningen av att stå utanför den sociala gemenskapen och att ha tappat fotfästet är konstaterande. Genom att placera personerna i det nationella trauma som mordet på Olof Palme innebar så får sången även samhälleliga och politiska dimensioner. Skotten från Sveavägen ekar genom hela sången och det finns en närmast Beckettsk atmosfär av ödslighet i sången. (Lundell refererar för övrigt till ett Samuel Beckett-drama i sången) Vad vi får beskrivet för oss är inte bara skilsmässan ifrån en kvinna utan ifrån en hel tidsepok.
Under sommarturnén 2005 när jag hörde “Vänd dej inte om” blev det uppenbart hur politiskt laddad sången fortfarande är, hur väl den fångar in den stämning som rådde i samhället från mitten av 80-talet (förvirringen efter mordet på Olof Palme, starten på socialdemokratins kris och desillusionen hos den generation vars politiska medvetenhet formades av det radikala 60-talet) och hur den samtidigt på ett närmast profetiskt sätt i dialogen pekar ut den riktning som svensk politik sedan kom att ta. Som om Ulf Lundell redan då när sången skrevs, 1986, på ett intuitivt sätt anade hur Sverige skulle förändras och komma att se ut idag. Plötsligt förändrades den där dialogen i sången – som jag tidigare tolkat som efterdyningarna av ett relationsdrama mellan sångaren och hans första fru – till ett samtal, en dialog som rör sig mellan det personliga och det politiska, det genomtänkta och det undermedvetna, det enskilda och det kollektiva. Det slog mig plötsligt att någon eller några av de personer som förekommer i den där märkliga dialogen kan vara metaforer eller representanter för den politiska högervänsterskalan och att dialogen kan tolkas såväl bokstavligt som symboliskt.
Så när Lundell ställde frågan “Vart tog du vägen sen?” ifrån scenen så undrade jag naturligtvis till vem den frågan är riktad. Är frågan ställd till den f.d. hustrun eller inåt i självrannsakan? Eller är det kanske en uppfodrande fråga till socialdemokratin, till det svenska folket?
Tack för den utläggningen. Jäkligt intressant. Jag gissar att frågan är ställd utåt. Mot Sverige. Har noterat att Ulf är mycket sorgsen över att Palme tog med sig folkhemmet i graven. Tror att det är där som metaforen lyser igenom.
Ja, det kändes som att det framförallt var en fråga ställd till det svenska folket. Det fina är att sången lyckas öppna upp för olika slags tankar i olika riktningar hos lyssnaren. Lundell har skrivit flera sådana sånger och några av dem återfinns på cd:n “En eld ikväll”
Jag vill hävda att Ulf Lundell använder sig av en något förändrad skrivmetod och ett något förändrat språk på “En eld ikväll” Förutom det uppenbara att skivan i huvudsak bygger på berättelser med olika karaktärer, så är skrivmetoden präglad av vad man inom litteraturen kallar för “isbergsteknik”. Det innebär lite enkelt beskrivet att den skrivna berättelsen är den lilla del av isberget som syns ovan vattnet; den stora ismassan därunder är det man kan läsa mellan raderna.
På “En eld ikväll” finns inte den stora yvigheten, inte det färgrika språket, inte den romantiska anda där naturen tycks närmast besjälad. I de här historierna är människorna och naturen ovanligt avromantiserade. Språket är kargt och naket. Lundell intar en roll som objektiv observatör, han varken tolkar eller förklarar händelserna och människorna, men han arrangerar sina korta berättelser så att det under händelsernas yta löper en annan berättelse där djupare drivkrafter och motiv framträder.
Låt mig ta sången “Fem timmar till landning” som ett exempel för mitt resonemang.
I första versens inledande mening öppnar Lundell upp ett panorama för lyssnaren där tillståndet i världen beskrivs; rädslan för nya terrorattentat. Därefter snävar han in och beskriver sin egen? livssituation; ensam världsmedborgare upptagen av musik och litteratur. Kvinnan på platsen bredvid kommer sent. Kanske genomsökte säkerhetspersonalen just hennes bagage. Vem är hon? Kanske är hon en muslimsk kvinna? Är hon endast en passagerare som råkat hamna på platsen bredvid eller är det ett möte med en ny kvinnlig livskamrat som gjort entré i livets senare hälft, som beskrivs?
I andra versen riktas blicken inåt. Ulf Lundell har i intervjuer hävdat att han befinner sig i livets tredje fas, den efter ungdomen och föräldrarollen, bortom tidigare drömmar och illusioner. Utvärderingen av livet påbörjas i den åldern, då man levt mer än hälften av livet. Man ser bakåt och har inget naturligt mål framåt (“Filmen slut, ljuset dämpat, fem timmar till landning”). Processen kan utvecklas till en livskris, vilket också tycks vara fallet (“Motorerna stannar och planet sjunker”) och i den situationen kan man uppleva dödsångest (“långa flammor av eld från motorerna”). Dödsångest som uppstår i en sådan livskris är ofta en följd av otillfredsställelsen över resultatet av ens fram till nu levda liv.
Livskrisen kan också ha utlösts i sviterna efter ett hett, intensivt kärleksförhållande som tagit slut (“planet grått av aska, ett moln från en vulkan”)
Man kan alltså lyssna på sången på olika nivåer. Dels som en skildring av en mycket dramatisk flygplansresa. Man kan också lyssna på sången som ett existentiellt drama som inte alls utspelar sig i något flygplan utan där flygplanet endast fungerar som en symbol för livet och där dramat – som egentligen utspelar sig i sångarens inre – handlar om åldrandet och dödens påtagliga närvaro i vardagen.
Sången fungerar på olika nivåer som glider in i varandra och i gliporna mellan de olika nivåerna föds frågor och tankar som förgrenar sig åt olika håll. Det är där i gliporna som sångens dynamik uppstår.