Sun Studio

Snart släpps Memphis. En EP med sju låtar som jag spelade in i Sun Studio sommaren 2011. Att det just blev Sun Studio beror självklart på att jag är en obotlig romantiker med alldeles för mycket drömmar i kroppen och sång i bröstet. Plattan handlar om lite olika saker. Dels om att aldrig ge upp. Även om livet är så tufft att man bara vill dra åt helvete och aldrig komma tillbaka. Men också om hur svårt det är att ta in, hur jäkla bra man har det. Egentligen så att säga. För jag har det bra. Och det borde jag vara tacksam för. Faktiskt. Skall bli kul att se vad du tycker. Spännande. Och om du själv planerar att spela in i Sun Studio. Så glöm inte att KBT:a på ämnet nervositet först. För stället är så fullt av gudar och demoner att man inte ens kan gå på toaletten i fred. My good. Plattan släpps typ snart. Ge mig några veckor så… Fram till dess blir jag jätteglad om du kollar in Memphis. Right from the heart of Rock ’n roll! Sun Studio!

Jag säger en gång för alla – Legalisera Lundell! Passa på nu, för snart är det för sent. Gubben är 62 och med tanke på allt han dragit i sig genom åren borde han ha en ganska skruttig förutsättning att bli riktigt gammal. Men framför allt: Lundell förtjänar lite jävla respekt! Killen har släppt 26 studioalbum! 5 livealbum! 11 samlingsalbum! 16 böcker! 4 lyrikverk! 2 Filmmanus! Krydda upp den här grunden med 1000 turnéer, några hundra tavlor, 2 fruar, 2 sambos, 4 ungar och du har Ulf Lundell. Sveriges mest produktive artist genom alla tider. Herregud vilken jävla motor han måste ha karln! Och det är klart. Med den typen typen av industriell output så kan inte allt bli bra. Det floppar lite här och var när man kollar av hans katalog. Men det gör även när jag lyssnar igenom Niel Young, Fleetwood Mac och REM. Faktum är att det är omöjligt att skriva 1000 perfekta låtar. Om man inte gör det som en robot (läs Max Martin). Det mest är dock bra. Och det översta skiktet är ta mig fan hysteriskt bra. Så varför har då kultureliten valt att sänka denna stolthet? Varför är det så farligt att gilla Ulf Lundell idag? För jag minns 90-talet. Då var det han som var dagens Håkan Hellström. Han fyllde vilken arena som helst, alla kunde hans texter och han kunde t.o.m vara knack på scen utan att man dömde ut honom. Då skrev journalisterna upp honom som en modern Evert Taube eller CM Bellman. Idag hör jag mest att han är en patetisk loser som spelar för frånskiljda män i jeansväst och dåligt ölsinne. Varför? Nej, det här håller inte. Ulf Lundell förtjänar respekt för all framtid. Han får gärna leva på gamla meriter. Jag bryr mig inte. Därför ger jag dig nu chansen att legalisera Lundell. Två dina händer, glöm allt du sagt och ta till dig denna superba artist. Se det som ett erbjudande. För annars kommer du att ångra dig när han dör. Då kommer du att skamset köpa några best of album och ljuga ihop en historia om att ”jag växte upp med Uffe som barn”. Nej, ta emot honom redan idag. Du har 26 album att gå igenom. Du hittar säkert något för dig. Annars är det dig som det är fel på.

Pro Musica Chamber Choir – Betlehems stjarna (Star of Bethlehem): Betlehems stjarna (Glans over sjo och strand)

Ja ha, så hittade jag tillslut en artist som kan sjunga country på svenska utan att det låter som ett sunkigt dansband. Som jag har letat. Naturligtvis hittade jag vad jag sökte i Värmland. Det är något visst med Värmland. Annars beskrivs den här killen som bäst på sin hemsida faktiskt. Där står det att han är som en  blandning av Steve Earle och Gustaf Fröding. Och jag kan bara hålla med. För han gör om den där fantastiska Amerikanska folkmusiken till sin egen. Till en nivå där det blir trovärdigt. Jag njuter av sånt. Eller ja, han och han. Möra-Per är ett band, där sångaren Pärra sticker ut en hel del. Men ett riktigt fett band är vad det är och spela kan dom. Något så fruktansvärt också. Den här låten, Sockervägen kommer från skivan Sockervägen och det är bandets tredje platta. Jag säker bara: Lyssna in den här skiten. För det är bra skit.
Môra-Per – Sockervägen

Jag förstår mig inte på Melissa Horn. Jag vill gärna. Men det går inte riktigt. Jag var på henne i förra veckan. I Östraboskolans aula i Uddevalla. Det blev så när jag skulle boka biljetterna till mig och mitt gäng. Då fanns inte Göteborg med på Ticnet av någon anledning. Och tur var det. För det höjde verkligen den här konserten. Dels var det kul att raggaråka med lite grogg i baksätet och hög volym i stereon. Men det var ännu skönare att gå in i en konsertlokal utan alla jävla indie-skägg-som-vet-bäst-om-all-musik-i-världen. Det var ren luft i lokalen om jag säger så. Och sen kom hon. Den där söta, enkla och vanliga bruden på 24 år. Hon kom i korpsvart hår och helt klädd i svart. Sen sjöng hon 20 låtar om bruten kärlek, svek och om avgrunden typ. Bandet var även de klädda i svart. De gav ett ytterst seriöst intryck och förblev stilla på sin plats spelningen igenom. Ljuset bakom artisterna skapade ofta siluetter och maxade den dova dramatiken i showen. Det var rakbladsvasst, nattsvart och tungt. Stämningen var minst sagt laddad. Inte en knappnål föll. Inte ett andetag hördes. Knäpp. Tyst. Ändå njöt jag. Jag blev glad. Rörd och lättad. Och det blev vi alla i lokalen. När den här kvällen var över, stod vi upp och applåderade. Länge. Allihop. Publiken bestod av ungefär 80 emobrudar med svartsotade ögon, 70 musiknördar, 100 tjejer, 200 vanliga Svenssons och 200 pensionärspar (nästan pensionärer i alla fall). Och fråga mig inte hur hon den där Melissa kunde stå och sjunga om döden med så mycket värme? Och hur kunde vi bli så lyckliga? Förklara det för mig. Om du har svaret på den frågan har du också svaret på Melissa Horn. Och jag vill gärna veta mer om henne.

Jag tippar att Linda Ström är mer känd för sin del i trion Cookies N Beans. En mycket vass countrytrio som släppt skivor sedan 2007. Men nu är det alltså dags att även lägga Linda Ström på minnet. För med plattan Utan skyddsnät, utan Gud från 2010 visar hon upp varenda känsla som finns i en kropp. Framförallt mörker, svärta och hopplöshet. Ibland går hon över gränsen och jag känner mig nästan lite deprimerad. Men hon har ett par låtar som är ruskigt bra. Självklart ingen väg ut. Men också I varandras armar. Sen gillar jag fenomenet i att gå ifrån att gömma sig i en grupp som sjunger på engelska, till att komma ut på svenska. Helt jävla naken. I eget namn, med egna känslor och egna låtar. Det är något mycket vackert och modigt över det.

Linda Ström – Ingen väg ut